Vill läsa bakifrån…

Hade velat ha boken skriven
Fast kanske inte
Men, jo…
Känslan av att få bläddra sig tillbaka till sista bladet

Och läsa från slutet
Hur det blev
Vända blad för blad
Tillbaka
Och få svar

På saker som säkert hamnar på plats tids nog

Men jag är otålig
Och hade absolut läst de där sista sidorna
Om jag hade kunnat
Från slutet
Och tillbaka

Och inte blivit klokare
Alls inte klokare
av att läsa

Så – jag skiter i det
Bestämmer mig
Behöver inte smygläsa
Behöver inte
Vill inte… (övertygar mig själv nu…)

veta…

Jo. Det vill jag.
Ju ändå.
Veta.

Klart jag vill veta.
Men jag vet inte.
Spännande?
Vet inte.

Är det?

Rädd för att bli sårad. Igen.

Så vad gör jag nu
när det känns så igen
men jag samtidigt är
så förbannat rädd

för att bli sårad.

Så hur tänker jag då
när det finns där igen
alldeles framför mig
med en rädsla

för att bli sårad

Så hur säger jag då
att det kräver viss tid
hur förklarar jag att
jag är så satans rädd

för att bli sårad.

Igen.
Rädd.
Så jävla rädd

För att bli sårad.

Igen.

Det är okej…ändå.

 

Det börjar bli mörkt.
Myser i det.
Ensamt?
Jo, kanske lite.

Det börjar bli mörkt.
Tänder alla ljus.
Ensamt.
Men helt okej.

Helt okej
att vara ensam.
Även om två
verkar fint.

Helt okej
med lugnet och ron.
Ensam.
Men skönt okej.

Men om här fanns två
skulle jag väl trivas.
Om här fanns två.
Ändå.

Men det är okej.
Ensam och så.
Fastän vi inte är två.

Så är det okej.
Ändå.

Fastän vi inte är två.

 

 

 

Minnena fina…de mina

Det var ingen som sa det
Vem skulle veta
Allt låg i luften
Den solvarma heta

Den solsmekande ömsinta
septemberdagssolen
låg som en hinna
som indiansommarkjolen

Och om du vore här
hade jag dansat och pratat
Hade snurrat mig tvär
längs med grusiga gatan

Men du är inte här
Så jag blundar och minns
Allt jag bär med mig
Tyst, men det finns

Den solsmekta kärleksfulla
tidiga september
gav mig ett uns
en stund av remember

En känsla, ett rus
av allt det där fina
Dofter i sus
De där som är mina

Mina vackraste minnen
och dofter min fina
Platser som finns
Minnena mina

Kom över mig där
mitt i sensommardagen
Kom över mig där
så plötsligt

Så plötsligt
Där var de
igen

Minnena
fina…
…de mina.

Det kommer att kännas så mycket bättre så…

Jag vet
Du ska inte stanna
Som vanligt
Så måste du gå

Men nästa gång
Snälla – väck mig
och säg hej då
innan du går

Det kommer att kännas så mycket bättre så.

Eller?

Ensamt här
Men lugnt och skönt
Stillsamt här
Fast oron är nära

Ingen här
Utom jag, är här
Långsamt flyt
Sakta, smått snärjt

Snärjd är jag här
Vaken, fast dimmig
Snärjig är vardagen
Men enkel ändå

Snärjig, men stark
Mitt i mitt liv
Snärjig, så svår
En oundviklig tvist

För mitt i den storyn
Mitt ibland allt
Så älskar jag dig
Vill vara ditt allt

Där
Och här

Eller?

Vackert. Så länge det varar.

Vill skriva det där som jag känner
Vill tömma och reda ut
Men orden är gamla och sagda
Jag upprepar, tjatar ord

Vill skriva det där som jag känner
Vill se det i print på ett bord
Har inte en aning om varför
Jag vet ju, har sagt alla ord

Famlar och snurrar kring mening
Mening med det som jag undrar
Söker ett klarspråk
en tydlig beskrivning
på det som känns helt infekterande rivet
på samma gång vackert i sin stund och heligt

Jag söker, men väntar
Och väntar och väntar
Men klarheten dröjer
Och dimman den tätnar

Fast det är okej
För just nu är det vackert
Och varför inte bara
Låta det vara

Vackert.
Så länge.
Det varar.

 

Själsligt tillfreds. Just nu.

Själsligt tillfreds, för stunden.
Tid att vara här och nu.
Nu är jag här, i stunden.
Själsligt. Obunden. Nu.

Och stunden den stannar. Ett litet tag till.
Och själsligt tillfreds jag förblir.

Själsligt tillfreds för stunden.
Fri här i stunden. Just nu.

Små, men vi känner. Helt tveklöst så.

Hur tänker du nu att det här ska bli
Nu när vi inte är här
Vad tänker jag själv när jag tänker vi
Om jag inte vet var du är?

Hur tänker du nu, vad kommer att hända?
Är detta den dagen
Då allting ska vända?
Hur tänker du ändra
på det som vi fann?
Vill jag det ska hända?
Allt bara försvann?

Hur tänker du nu att det här ska bli?
Vad vill jag själv ska vara vi?
Vet inte, vet inte, säg mig det du.
Ett mörker drog över, helt plötsligt just nu.

Finns inte, finns ändå
Tveklöst. For sure.
Finns inte, finns visst
Vi känner. Vi två.

Känner.
Fast vi är små.

Stilla. Helt stilla. Nu.

Plötsligt känns allt
så stilla. Helt stilla.
Så långsamt. Så tyst.
Blev det nu.

Finns inget framför.
Inte heller nåt bakom.
Ser ingenting.
Det är stilla nu.

Det går sakta. Och långsamt.
Som ett vakuum. En dimma.
Just nu. Är här.
Men helt stilla nu.

Jag springer inte längre
Inte mer. Inte alls.
Står stilla. I blindo.
Helt stilla nu.

Fast. Besluten.
Inte här. Men nu.
Står jag stilla. I blindo.
Helt stilla nu.

Stilla.
Just nu.
Är allt stilla.

Stilla.
Helt stilla.
Nu.