Archive for the ‘livsnjutning’ Category

Själsligt tillfreds. Just nu.

juni 25, 2012

Själsligt tillfreds, för stunden.
Tid att vara här och nu.
Nu är jag här, i stunden.
Själsligt. Obunden. Nu.

Och stunden den stannar. Ett litet tag till.
Och själsligt tillfreds jag förblir.

Själsligt tillfreds för stunden.
Fri här i stunden. Just nu.

Annonser

Helt alltid, med mig är du kvar…

oktober 3, 2011

Jag förstår det inte
Har inte kopplat än
Du är borta, helt borta
Du fanns nyss här, min vän

Tomheten i kroppen
I själen, i hjärtat helt tomt
Bilden av dig är så verklig
Jag hör dig prata än

Den sista gången jag såg dig
Den upplevelsen hänger så kvar
Du såg mig i ögonen och var där
Stark och med alla de svar

Åker hem nu och kommer bli bättre
Positiv, stark av energi
Är på gång nu, nu ska det vända
Men så skulle det inte bli

Du försvann, men ändå inte
För här finns du alltid kvar
Jag sörjer så innerligt, Kalle
Du är det vackraste någon kan ha

Du finns här för alltid
Så, så, är du kvar

Helt alltid med mig är du kvar.

Om inte nu. Så aldrig. Men sen…

augusti 31, 2011

Om inte nu
Så kanske sen någon gång
Om inte då
Så kanske aldrig

Men hur kan man tänka aldrig
När man inte vet vad som är slutet?
Hur kan man tänka slutet
När man inte vet vad det är?

Så jag fortsätter tänka sen
Jag tänker att någon gång
Någon gång framöver
Om inte nu så då

Så sen…

Spontant och sooooligt…

april 25, 2011

Påsken har varit helt underbar. Och det beror till stor del på vädret. Men också att jag har spontanträffat vänner. Och att jag bara har varit och låtit tiden spinna. Ljuset är  här och grönskan spirar. Ögonen rinner, men det gör inte så mycket eftersom näsan är klar 😉 Jag går till sängs nu. Hoppas känna mig utvilad inför morgondagen.

Det är vackert nu…

mars 21, 2011

Himlen är hög och ljuset är magiskt. Jag laddar om när jag lämnar byggnaden och arbetsdagen är slut. Det är en energi i luften som jag saknat så länge. Äntligen, denna lyx av välmående. Som möter upp mig just när jag nästan hade fått nog. Just när jag smått börjat dö på det där vardagliga sättet som smyger på en utan att man är medveten om det.

Som jag har längtat. Vad jag har saknat. Att få leva och vara i stället för att bara avverka och ta mig igenom. Och det bästa. Det bästa är att det ligger en lång period framför mig. Med dofter. Mängder av pånyttfödda, efterlängtade upptäckanden. Som nästan bleknats av sin avsaknad. Det är vackert igen...

Men inte riktigt.
Allt har kommit tillbaka.
Och jag älskar. Jag njuter.
Av ljuset. Igen.

Det är något som saknas…

mars 2, 2011

Det suger i mellangärdet. Det trycker över bröstet. I sinnet är jag balanserad. I det stilla. Ett spadtag och jag brister. Så istället knatar jag på. Springer vidare. Lever på tillfällig entusiasm. Kan bära. Eller brista. Ska bära. Och blomma. Sjunga. Och symfoniera. Sprudla. Och bli bestående. Med kärlek. Vad fint.

Jag bloggtävlar

februari 9, 2011

Jag älskar att resa. Snart ska jag åka till min syster som bor i ett varmare land. Så jag deltar i en tävling på Resebokningen.se och hoppas vinna flygpengar. Här är mitt bidrag – en resa jag drömmer om att få göra. Men som jag samtidigt kan göra och gör precis när jag vill.

Jag har funderat över vart min drömresa skulle gå. Men jag har lika svårt att bestämma det som att urskilja mitt drömjobb. Jag har inga sådana drömmar. Om framtiden. Jag känner av i nuet. Mitt i händelsen. Vilken väg eller vilket beslut jag ska ta. Blir lite svårt att planera bara. Men det finns en plats jag gärna skulle återvända till.

Om jag kunde resa tillbaka, om så bara en endaste gång…

Det doftar unket. Jag känner spindelväven som fastnar i håret och längs kroppen när jag trevar mig fram. Det är märkligt, men det är som att jag dras in i en saga. Jag behöver inte anstränga mig särskilt mycket för att skapa levande skuggor runt omkring mig. Framför mig står en gammal man bakom en disk. Bakom honom pryds väggarna av gamla snidade pipor. De blänker och man vill direkt plocka ner dem och känna…

Den unkna doften förvandlas till djup tobaksdoft. Inte rök. Riktig tobak. Som när pappa öppnade sin påse för att rulla för hand, och jag fick sticka näsan djupt ner, och mamma rynkade på näsan och sa ”usch vad äckligt”. Jag kunde aldrig förstå vad som var äckligt. Det var ju ljuvligt!

Jag hör ljudet av papper som prasslar när flickan vid den andra disken slår in polkagristänger till pojken med kepsen. Han sträcker fram sin 5-öring. Pengen är brun. Flickan står på en pall för att nå upp. Hon har knickers med knästrumpor och svarta blanka flickskor med rosetter. Vi är i en butik. Morfars tobaksbutik. Den första i stan som skaffade cigarettautomat. Flickan är min mamma. Orättvist. Hon som inte ens tyckte om doften.

Jag blir medveten om att spindelnät inte bara leder mig bort i fantasin.  Plötsligt hänger det en tjock otäck kropp oroväckande nära min panna. En gång svalde jag en. Det var en sommar i segelbåten. En regnig dag när vi barn försökte roa oss under däck. Min bror, som jag såg upp till så, stod mitt emot mig vid mastfoten framför köket och skojade. Jag skrattade stort med öppen mun, ha ha… oj, så snabb han var! Mellan oss dinglade en spindel som han smidigt lade ett litet blås på. Det räckte. Mitt ha, ha avbröts abrupt och förvandlades till ett harkel, ett svälj, uppspärrade ögon och en hemsk tystnad. Alla berättelser om spindelägg som kläcks i magen och tar sig ut genom huden började rulla framför mina ögon…Det är sånt som etsar sig fast.

Nu är jag framme vid resväskan. Jag ser en tant sittandes på ett tåg, och jag riktigt hör det där ljudet som inte finns längre. Bara på film. Det luktar läder. Som alla gamla kameraväskor med konstiga knäppen gör. En man kommer in i plastiga galoscher. Det doftar också. Han nickar åt tanten och lägger hatten på hyllan.

Jag är på en plats som betyder väldigt mycket för mig. Min historia är skapad av minnen, min fantasi och mitt umgänge med gamla saker från mina kära.

Platsen är mitt hjärta.

Där sitter även Han, på en gunga med benen i kors. Han och jag vandrar inte längre tillsammans, men här har vi en plats där vi kan mötas i smyg. Och jag kan lyssna på alla smarta och klarsynta saker han säger.

Hit kan jag gå för att finna ro, om bara för en liten stund. För att ta mig bort från den verkliga världen när allt känns för jobbigt. Då väggarna lutar lite väl mycket mot mig och min rymd blir trängd.

Min svunna tid finns på denna plats, en plats där jag kan drömma mig bort. Och en plats som jag kan drömma mig till. Där allt bara står stilla. Och det är bra så. Helt ok. Ingen skyndar på, för här är det jag som bestämmer.

Det bästa av allt – ingen kan förstöra den. Ingen ska exploatera den och ingen kan flytta den. Ingen kan ta den ifrån mig. Det är ett smultronställe som bara jag känner till…

Har du varit där någon gång? Har du besökt ditt eget? Du har nämligen ett.

Detta är mitt bidrag till en bloggtävling som Resebokningen.se anordnar. Genom att blogga om min drömresa får jag en gratis bagagebricka och har även chansen att vinna fina priser där förstapriset är ett presentkort från Fritidsresor på 5 000 kr.

Läs mer om tävlingen här

Like This!

FaceTweet it!

Inse. Utför. Förverkliga.

augusti 9, 2010

Idag kom flera av mina kollegor tillbaka från sina semestrar. Jag har haft en vecka. Känns inte som att det räckte riktigt. De som kommer tillbaka denna veckan får ändå en möjlighet att mjukstarta. Måste vara bättre än att dyka rakt in i hetluften om två veckor då det är full rulle och det inte riktigt finns tid för att känna in sig.

Flera av de brunbrända (för det blir man med större säkerhet om man har haft mer än en vecka…) som kom tillbaka är småbarnsföräldrar. De har under fem veckor umgåtts konstant med sin familj. En skarp kontrast till hur deras vardag ser ut under resten av året. Det verkar för en del vara en kamp både att börja semestern och att komma tillbaka efteråt. Det måste skära i hjärtat att känna av hur man i större utsträckning kunde ha det, jämfört med hur man faktiskt lever sitt liv. Har jag fått känslan av ifrån vissa.

Själv har jag inga barn, men jag funderar ofta på hur stor makt jag egentligen tar över hur mitt liv ska se ut. Vill jag jobba stenhårt för att kunna vara ledig under månadslång period, eller vill jag väva in min ledighet i vardagen över året? Jag har testat båda. Mest det senare. Det är stora kontraster, men man vänjer sig fort.

Frågan är vad man mår bäst av? Hur vill jag egentligen ha det? Dagens fundering tog sin start redan när jag från att ha suttit i stort sett ensam på kontoret i flera veckor, möttes av ett tjugotal personer i fikarummet, bruna och högljudda. Jag förstod att det ligger i luften så här en bit in i augusti, det ser likadant ut på flertalet företag.

Efter att ha startat mitt morgonslösurf fortsatte samma spår när jag läste Christians bloggpost på  disruptive.nu. Där hittade jag några intressanta tankar om jobb kontra ledighet och hur olika man kan tycka. Håll med eller tyck något annat, vi fungerar olika. Nöten att knäcka är väl att komma på hur man själv vill ha det och se till att det blir så. Och inte bara att ta reda på. Inse för att kunna utföra och förverkliga. Djupa dalar och höga toppar? Eller mellow along the road?

Jag gillar när det svänger. Och det gör det…

Like This!

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine