Archive for the ‘Upp & ner’ Category

I dag är jag också glad…

juli 27, 2011

Tårar rinner på hennes kinder
Det river och blöder nånstans
Fast hjärtat är varmt och lyckligt
Och kärleken flödar konstant

Helt plötsligt så kommer det känslor
Hon alls inte visste fanns
Men så när hon minst anar
Exploderar allt fram i obalans

Hon sprudlar som vackraste livet
Sen negativt sänker sig ner
Mot botten av något som varken
hon visste och inte alls ser

Gråter en stund av nån anledning
hon inte är medveten om
Lyfter sen blicken och backar
Skrattar igen, och ler

Men för varje gång som hon backar
så vet hon så säkert som jag
Att sänkan, den kommer tillbaka
Om inte imorgon, så säkert en dag

Så säkert en dag
är den tillbaka
Men nu är hon glad
I dag

I dag är jag också glad…

Annonser

Finns här som du. Just nu.

juni 17, 2011

Din doft är densamma
Som sist du var här
Hänger kvar eller återkommer
Doftar och finns, så alldeles här

Du smakar detsamma
Som då här hos mig
Då klockorna stannade
Tiden stod stilla, jag smakade dig

Jag hör vad du tänker
Du talar, jag lyssnar
Så väl, så på riktigt
Tänker och lyssnar, du tystnar

Jag kan inte säga
Ej kräva, ej fråga
Ord blir till bilder
Du går, de blir de tårar, som rinner

Salta och svåra
Randar min kind
Salta, så salta
Smärtande hårda, de värker

Brinner men vinner
Förlorar ibland
Smärtar men älskar
Trilskar men omfamnar just så som du

Finns här som du
Just nu

And I will dream forever…

juni 7, 2011

Lätta spänningar i kroppen.
Avfärdas flyktigt och snabbt.
Stress som gör vardagen hetsig.
Bedövas. Förnekas. Glöms bort.

En liten enkel droppe.
Svämmar över. Såg det. Så klart.
En droppe. Där kom den. Den droppen.
Som väntat. Katastrof. Men samtidigt bra.

För innan lampan gett klart sken.
Behöver det jobbiga tid.
Jobbigt goes beauty harmoniskt.
Splittrat blir enhetligt. Klart.

Till slut balanserat. Och rätt underbart.

In my dreams.
And I will dream forever…

Av din summering blev allt underbart…

maj 29, 2011

Det är inte många som förstår
Inte många som fattar
Känslor som tar sig uttryck
i olika sammanhang

De kan först förstås
i relation till något eget
En likhet som närmar sig sakta
Sakta, men kom långt bortifrån

Det är inte alla som inser
Vad jag svamlar och yrar om
Men jag vet vem som inser och fattar
Och du vet att jag vet. Ser att du ser

Då först kommer bandet
Osynligt men starkt
En person förstår en annan
Djupt inne på riktigt, blir verkligt just där

Vi lever i olika dimensioner
Vi har alla kommit olika långt
Aldrig blir jag så varm som de gånger
Jag känner att du verligen ser vem jag är

Ser vad jag illusionerar
Känner mig nära och djupt
Förstår mina känslor och vad jag säger
Och kopplar allt samman ihop

Det är mer än jag själv gör
Trots min sammanhållna tråd någonstans
Jag vet och jag kopplar på mitt sätt
Men inte alltid så nära till hands

Lättare när någon annan förstår
Först då kan jag knyta ihop hela säcken
Först då kan jag se allting klart som ett mönster
Krångligt blir tydligt. Så enkelt. Och klart.

Av din summering blev allt underbart.

Vad är vi?

april 11, 2011

Vad är jag med oss?
Vad är jag med dig?
Vad är du med mig?
Vad är jag och vi?
Vi med mig?
Du med mig…
…och oss för dig?

Vad är vi?

Det är vackert nu…

mars 21, 2011

Himlen är hög och ljuset är magiskt. Jag laddar om när jag lämnar byggnaden och arbetsdagen är slut. Det är en energi i luften som jag saknat så länge. Äntligen, denna lyx av välmående. Som möter upp mig just när jag nästan hade fått nog. Just när jag smått börjat dö på det där vardagliga sättet som smyger på en utan att man är medveten om det.

Som jag har längtat. Vad jag har saknat. Att få leva och vara i stället för att bara avverka och ta mig igenom. Och det bästa. Det bästa är att det ligger en lång period framför mig. Med dofter. Mängder av pånyttfödda, efterlängtade upptäckanden. Som nästan bleknats av sin avsaknad. Det är vackert igen...

Men inte riktigt.
Allt har kommit tillbaka.
Och jag älskar. Jag njuter.
Av ljuset. Igen.

Black Swan – en koncentrerad känslolavett…

mars 8, 2011

Utan egentlig förväntan gick jag till Grand på Sveavägen för att möta brudarna och se Black Swan. Min kollegas dotter hade beskrivit den som en läskig skräckis med obehagliga inslag av blodiga naglar och närbilder på fysiska förvrängningar. I förrgår hade jag bestämt mig för att det var en film jag inte skulle se. I går ändrade jag mig obetänksamt, enbart för att få träffa brudarna. Är glad för det.

Jag var inte beredd. Absolut inte i närheten av att vara beredd. Jag kan inte minnas när jag senast överöstes av så många känslor under så kort tid. Det stormade kraftigt inom mig och särskilt under en scen då jag tror att jag försattes i en smärre chock. En obehaglig scen som jag inte såg komma fick mig att reagera extremt. Fysiskt förvreds hela min ryggrad, direkt följt av att hjärtat tog hissen upp till svalget och lika fort sjönk ner i magen. Jag andades av varianten hyper, upplevde ett skott i mellangärdet. Började skaka och hysteriskt skratta. Ögonen fylldes av vätska, jag darrade smått en stund innan jag blev stabil. Allt under, låt säga, 30 sekunder…

Filmen var alltigenom vacker men samtidigt olycklig. Smutsig och oskuldsfullt ren på samma gång. Ärlig på ett smått snuskigt sätt. Verklig och självutlämnande i sin tragiska saga, med karaktärer som hade svårigheter att hantera den situation och verklighet de befann sig i.

Befinner mig i en extra ordinär dimension och upplever det som ett svävande lager. Utanpå huden. Bortom förstånd. I ett annat sammanhang. Tydligt obekvämt men gränslöst känsloomvälvande. Är fast. Totalt gripen. Makalöst. Oförutsägbart. Fantastiskt.

Jag är fortfarande lite obalanserad i kroppen men det känns förvånansvärt bra. Vill inte bli av med känslan. En blandning av obehag, tillfredsställelse, skräck och en ganska tungt vägande förvåning.

Jag var så totalt oförberedd på denna koncentrerade känslolavett…

FaceTweet it!

Det är något som saknas…

mars 2, 2011

Det suger i mellangärdet. Det trycker över bröstet. I sinnet är jag balanserad. I det stilla. Ett spadtag och jag brister. Så istället knatar jag på. Springer vidare. Lever på tillfällig entusiasm. Kan bära. Eller brista. Ska bära. Och blomma. Sjunga. Och symfoniera. Sprudla. Och bli bestående. Med kärlek. Vad fint.

Vinter försvinn. Sol kom och smek mig…

mars 1, 2011

Jag är alldeles tom helt plötsligt. Tom och trött. Genomskinligt bortkopplad. Från verkligheten och dess annars starkt närvarande sus och äventyr. Alleles bara sådär, över en dag. Eller två. Eller tre. Så kom det bara över mig. Sänkte mig. Gjorde mig låg. Tömde mig. Alldeles.

Funderat på hur jag skulle kunna resa mig lite snabbt och smidigt. Smått omärkbart bara komma tillbaka. Till lusten. Till energin. Och till nyfikenheten.

Det finns ett svar. Men det känns långt, besvärligt långt, borta.

Ge mig sol. Sol, sol, sol. Och någon som kramar mig. För annars börjar jag gråta. När som helst. Precis här och nu. Eller i morgon. För ingenting.

En svartvit dag

FaceTweet it!

Slösa inte tid…

januari 31, 2011

…på personer som stjäl din energi. Eller – ge inte bort tid och kraft på personer som äter upp dig. Om du inte anses vara tillräckligt viktig eller intressant får du inte vara med.  Men om du inte upplevs betydelsefull vill du väl ändå inte? Och de som inte finner dig stimulerande har säkert större intresse av personer du själv känner dig avsvalnad inför. Så varför jiddra. Bättre att bestämma själv.

Man kan leva rikt på annat än pengar. Oh, so!

Like This!

FaceTweet it!