Att prestera är inte samma sak som att ha kul…

Häromdagen såg jag ett program på TV om barn som tränar och övar väldigt mycket för att nå ett högt mål. Var det Kvällsöppet kanske? I alla fall. Jag är ett av dessa barn som har varit gudabegåvad. Jag tävlade i optimistjolle – låg på NM-plats, jag var duktig elitgymnast – inte nationellt men lokalt…Jag fick pris för bästa idrottstjej i nian. Jag var  bra på de flesta sporter. Bandy, basket, pingis (med i skollaget), badminton, fotboll (mest snabb), friidrott (fick tävla i alla grenar)…Men de sporter som jag var mest framgångsrik i var segling och gymnastik.

Har kommit fram till i efterhand att jag älskade att utöva sporterna, men hatade egentligen att tävla. Det var med ångest i hjärtat som jag låg framför startlinjen med optimistjollen. Var det tur rakt av att jag var så jävla bra? Själv känner jag att jag liksom bara hamnade där, bland de tre första. Visste inte hur det hände. Jag bara gick bra. Fast jag hade en mycket äldre båt än alla andra. Jag hamnade på elitläger. Vad skulle jag prata med de andra om? De som bodde i fina villor med föräldrar som var advokater, läkare, jurister eller fastighetsägare? Jag som kom från lilla Nättraby med en mamma som banktjänsteman och en pappa som elektriker. Vad hade jag att komma med. Inte så att de andra pratade om sina hemmasituationer, men det liksom låg i luften.

Jag kände mig osäker. Liten. Och värdelös. På lägrena. Men på tävlingarna gick det fortfarande bra. Fast pressen var nästan outhärdlig. Och då var det inte min pappa som pressade mig. Det var jag som pressade mig själv. För vad jag gillade med allt det här var att jag fick uppmärksamhet. Jag var bra. Fick priser. Och det var inte förväntat. Jag tror att jag pressade mig själv till att hålla på med dessa elitidrotter enbart för att jag fick uppmärksamhet. Jag har aldrig egentligen brytt mig det minsta om ifall jag är bäst på något el inte.

Samma sak i skolan. Vi var kanske tre eller fyra elever som tävlade om vem som var bäst. Vem som fick högst poäng på proven. Men i grunden sket jag ganska starkt i om jag hade ett poäng mindre än Ditte, eller Mattias, eller Madeleine. Jag visste ändå att jag var bra. Så – ingen har pressat mig. Men ingen har frågat mig vad jag tyckte var roligt. Alla tog för givet att när någonting går bra, så gillar man det. Då är det kul. Så är det inte.

När jag slutade segla kändes det som en befrielse. Jag sökte någon typ av ursäkt för det, och jag vet inte hur det blev.  Tror att det var på grund av strömmar när vi tävlade i Malmö, som gjorde att jag tappade 30 båtar på sista kryssen. Låg fortfarande på NM-plats, men valde att avsluta allt. Dessutom var jag nästan 15, då skulle man byta till e-jolle. Jag vägde kanske 43 kg och skulle inte ha en chans om jag bytte upp mig i båt. Så det accepterades. Skönt.

Summering av detta, efter att ha sett programmet på TV om hur mycket man får låta sina barn träna – glöm inte att när man är barn, så är det inte alltid man själv vet varför man gör det. Om någon hade frågat mig då så hade jag också sagt att jag tyckte det var kul. Och bara kul. Men så var ju inte fallet. Även om mina föräldrar inte pressade mig, så kände jag ändå en press eftersom jag råkade vara duktig och bra på så himla många idrotter. Det är inte detsamma som att man tycker det är kul. Men som barn får man uppmärksamhet – och då blir det något man måste fortsätta med. Men – ingen frågade mig någonsin om jag tyckte det var roligt. Många kanske tycker det är roligt. Men jag vill bara påtrycka – fråga. För uppmärksamheten kan ta över, och i slutändan kanske verkligheten kommer fram. Barn har inte förmågan alltid att se vad de tycker om eller inte. Om det inte ifrågasätts.

Jag var det perfekta barnet under skoltiden. Och sen? Klara mig själv? Utan mål och riktlinjer från idrottens regler. Blev jättesvårt och fuckade upp hela min självstruktur.

Summering: Tänk på att barn inte har samma insikter som vuxna. Lätt att tro att deras beslut är deras egna, men ifrågasätt och kolla av. Duktig är inte samma sak som att må bra. Underskatta inte ett barns personlighet.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: